Den där numera onändliga saknaden
Urval ur min blogg
"Jag fattar inte varför men jag blir alltid deprimerad på sommaren.
Jag älskar verkligen sommaren men samtidigt hatar jag den.
Jag får typ panik och vet inte riktigt vad jag ska ta vägen.
Det känns som jag är ensammast i världen.
Det är typ för jag är ifrån mina kompisar...
Jag får ont i magen och typ ångest.
Sommarlov är underbart men samtidigt är det ett helvete"
"Som vanligt kan jag inte riktigt njuta av lovet i början utan blir allitd fylld av ångest och tanken på att vara borta från hela klassen känns trist."
Och så känner jag verkligen. I år blir det värst - för då kommer jag vara ifrån vissa förevigt, andra för en längre period. Och sånt klarar jag inte riktigt av.
Sorgligt nog hatar jag början av sommarlovet. Andra skriker frihet - jag får panikångest. Party poopern number 1 här...